skegamer

Jag har läst boken Metro 2033 som är skriven av Dimitri Gluchowski.

Boken är en postapokalyptisk skräckroman som utspelar sig i tunnelbanesystemet under Moskva år 2033.

Året är 2033 och världen är lagd i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Några tusen invånare har dock lyckats rädda sig ner i Metron under Moskva som är byggd för att stå emot strålning. Matron har blivit som en egen värld. Stationerna är som egna städer med en egen regering. Under Moskva lever man av grisuppfödning och svampodling. Alla andra förnödenheter så som olja och ved hämtas ner av en grupp människor som kallas stalkers och som tar sig upp på ytan och letar reda på förnödenheter åt folket. Valutan i Metron har blivit pistolkulor.

Man får följa en pojke som heter Artiom. Artiom var fem år när han blev tvungen att fly ner i Metron så han har inga minnen från tiden på ytan. Artiom lever med sin styvfar på en station som heter VDCn. Hanns mamma dog när deras station översvämmades av råttor. 

VDCn är den station som är längst ut i en del av Metron och som ständigt attackeras av muterade bestar som kallas De svarta. En dag kommer en man som kallar sig Humper till stationen. Humper anförtror Artiom att han tänker ge sig iväg och söka efter det ställe som De svarta använder för att ta sig ner i Metron. Han ber Artiom att bege sig till Polis med ett meddelande till en man där. Artiom beger sig ut på en resa igenom Metrons alla kringliga gångar. Gluchowski låter läsaren ofta vara ganska omedveten om vad som egentligen händer. Är det de dödas själar som spökar i rören eller är det bara en gasledning som har sprungit läck. På denna gudsförgätna platts så är båda alternativen möjliga. Vilka var de två personerna som han träffade på den övergivna stationen. Där verkade de så verkliga men på nästa bebodda station får man veta att det inte går att överleva på den stationen i mer än ett par timmar.

Boken bygger på konspirationsteorier om att Moskvametron är en tillflyktsplats för Moskvaborna i händelse av ett atomvapenkrig, ett hemligt Metro 2 där ledarna bor samt en hemlighet som gömmer sig i Kreml. 

Boken har ganska högt tempo. Det märks att det var tänkt att bli ett spel eftersom att Artiom måste skjuta mycket och måste upp på ytan och ge sig i kast med mutanterna där uppe.

Det finns flera budskap i boken. Ett är att om människan inte börjar komma överens så kommer allt att gå åt helvete och våran ras kommer att utplånas. Ett annat budskap är att människan är för blind för omvärlden. Om människan skulle öppna ögonen och se att en hjälpande hand sträcks ut åt dem och ta den i stället för att bita ifrån så skulle världen vara en bättre platts.

Jag tycker att boken är psykiskt jobbig att läsa eftersom att boken förmedlar människans överlevnadsinstinkt på ett starkt sätt. Trotts att allt är hopplöst så håller hon ändå kvar. Boken är också intressant när de som levde på jorden före atomvapenkriget berättar för de yngre om öppna landskap, oändliga hav, stora skogar, höga berg samt om stjärnhimlen. Det är intressant men ändå hemskt eftersom att barnen som har levt i Metron hela sitt liv inte kan tänka sig ett liv utan tak över huvudet eller öppna landskap eller att det kommer ljus från himlen.

Trots att boken är hemsk så är det ändå något som driver mig att läsa vidare. Jag vill veta vad som händer Artiom och hela mäskligheten. Författaren gör också ett cliffhangerslut på alla kapitel.

Jag tycker att alla borde läsa den här boken eftersom den förmedlar en spännande historia och ett bra budskap. Boken kan vara ganska tung på vissa ställen men de ställena är också spännande, den ger också flera förslag att se på livet. Jag älskar den.